Nu får jag nog förklara lite tydligare.

Jag brukar INTE köpa väskor för 100 dollar. Det är min TOPPGRÄNS, dvs om väskan kostar mer än så hängs den tillbaks och sen tänker man inte mer på det. Jo, det tänks ju typ "Tänk om man hade så mycket pengar så man inte behövde titta på priset, det hade varit skönt" osv. Kostar väskan UNDER 100 dollar börjar man titta på material, utforming, design osv. Fyller den de krav som kommer ställas (dvs stå emot ur och skur, 14-20 timmars hängade och slängande på tunnelbanan per vecka, barn som dreglar och smetar på den, vagnhjul som kommer köra över den osv). En 20 dollars väska klarar inte dessa krav. Tyväskor är helt ute ur ekvationen då de skulle klara av kanske en vecka utan att se ut som man haft dem i 20 år.

Hade jag tänkt att 100 dollar var min toppgräns om jag var i Sverige?  Nej. Men om man tar sig fram genom att köra bil och inte har med barn att göra kan man tänka på ett helt annat sätt. Med tanke på de krav som ställs på en väska som ska kallas min i mer än en vecka blir det faktiskt billigare att spendera 100 dollar eller MINDRE än att köpa en ny 20-30 dollars väska var varannan månad.

Och jag vet inte om jag skrev detta i det tidigare inlägget, men den väskan jag köpte för 40 dollar tidigare i veckan (som tidigare kostat 158 dollar, dvs jag sparade rejält) var den första jag köpt på nästan två år. Just för att ekonomin inte tillåtit mig att köpa en ny tidigare.

Så nu kanske ni förstår varför jag resonerar med att det blir billigare att spendera lite mer till början, just för att undvika att spendera mer inom snar framtid. Grejen är också att om man köper en väska av bra kvalitet och något händer med den kan tillverkaren inte bara säga "det är vanligt slitage" för det är det inte. Visst, hitta någon annan vars väska ska stå ut med lika mycket, men med kvalitet kommer garanti och det är alltid bra att ha.

Rik är jag absolut inte, och efter den ekonomiska period jag genomgått det senaste året är just ett kap som den väskan jag hittade tidigare i veckan en enorm grej. Jag köpte ju inte den när den kostade just 100 trots att den var inom min "gräns" för att det var för mycket.

Innan mamma kom hade jag inte köpt någonting till mig själv på ett år, i princip. Inga kläder om det inte var så att det absolut behövdes pga att gammalt totalt slitits ut, inga skor, ingenting. Jo, glasögonen i somras köpte jag ju, men annars i princip ingenting som inte var absolut nödvändigt. Jag vet att vissa av er förstår den situationen, men för er som inte upplevt det är det inte som ni tror. Det är att välja mellan att köpa mjölk till flingorna eller helt skippa flingor för att mjölken är för dyr. Det är att använda födelsedagspengar till hyran för att kunna köpa mat, eller tvärt om - köpa mat för födelsedagspengarna så att man kan betala hyran.

Jag jobbar mer nu, men jag sparar fortfarande. Väska köpte jag för att det var något jag verkligen velat ha, den var på rea plus att jag hade kupong. Strumpor köpte jag för att det behövdes.

De har en grej här nu, med tanke på att ekonomin är så dålig för så många, och det är att för att kunna slappna av lite ska man spara så man klarar sig i minst tre månader om man skulle förlora sin inkomst. Dvs tre månadshyror, tre månaders tunnelbanekort eller bensin om man kör, tre månaders matkassa och tre månaders "levnadspengar" dvs till kläder om det skulle bli nödvändigt osv. Jag har inte kommit så långt än, och har knappt så att jag skulle klara mig i en månad om det är så att jag skulle bli sjuk och inte kan jobba på en vecka eller två (kom ihåg att jag ju inte får sjukersättning eller sjukdagar, så blir jag sjuk får jag 0 kr inkomst). I och med att jag jobbar på att kunna spara ihop till denna tre månaders buffert väger jag varje inköp och utgift ytterst nogrant.
När jag blev klar med skolan sjönk min "inkomst" med ca 80.000 kr/året. Det är knappt något en vanlig människa skulle klara av att överleva på, men att förlora det helt och hållet? Då kanske ni kan tänka er i vad det är jag försökt förklara.

Jag brukar inte prata pengar, vad jag vet, och en av mina stora grejer med att flytta var just att klara mig själv. Jag vet att jag var bortskämd när jag var yngre, men att fortfarande få det emot mig, 8 år efter att jag flyttat hemmifrån, det är inte så kul.

Så nej, jag är inte rik. Det är därför jag jobbar som jag gör. Hade jag varit rik hade jag nog tagit en liten semester och inte jobbat upp till 6 dagar i veckan, och jag hade nog köpt lite fler väskor. Och mamma hade inte behövt köpa något av det hon gjorde när hon var här. Och det kan inte sägas nog, att få all den hjälp som jag fick när hon var här var ovärderlig. Tänk er själva att ni inte köpt ett par riktiga skor på två år och sedan får ni det, men tre på en gång. Den känslan är svår att beskriva. Att sedan få något som verkligen är riktigt fint höjer självkänslan något enormt. Men att inte kunna ha råd med det själv, det är inte lätt. Den känslan som kommer av att kunna ha råd med något fint *själv* är overderlig. När man sedan får en rikgit bra deal på det blir man bara ännu gladare.

Nä, nog med det. Jag ber om ursäkt för detta utlägg för er som inte bryr er eller inte vill veta, men jag vill inte att det jag skriver ska missuppfattas eller ändras till något som det inte är. Och ärligt - är inte 280-320 kr för en läderväska ett kap i Sverige, också??