Nej men, mitt bloggbesökarantal (nytt ord för svenska ordboken!!) sjönk från 9 per dag till 4! Fast 9 var rekordhögt, det tidigare rekordet var 6. Så jag ska nog inte klaga.

Hm. Vänte lite.

*går och läser förgående inlägg*

Tja, det var ju inte mycket. Jag stickar fortfarande på min mössa men jag undrar om den blir stor nog att passa mig. Jag har ett väldigt stort huvud, nämligen. Ett stort huvud som ser ut som ett ägg på kort, särskilt mitt första ID kort. Jag brukar dock se underlig ut på ID kort. På ett av mina gamla gymkort är min mun ett streck. Helt rak. Det ser urkonstigt ut... jag jag trodde jag halvlog eller nåt, så halvler försöker jag nu undvika eftersom just den bilden ploppar up i min hjärna när jag kommer på mig själv med att göra det.

Iaf, just det, hatten. Eller mössan som det ju kallas på svenska. Idag gick jag och Miss Moo hand i hand som vi brukar, och jag frågade henne om hon ville ha mössan om den blir för liten för mig. Hon sa att det ville hon gärna, men var den rosa och stod det "PRINCESS" och hade den glitter och en rosa plastdiamant som den mössan hon hade på sig just då? Jag fick ju medge att nej, så ser den ju inte ut, men eftersom du redan har en sån kan en lila Lotusmössa nog vara bra att byta med. Hon höll med.

Det är något jag tänkt på mycket på senare tid. Inte mössor, utan barnen jag tar hand om, Miss Moo specielt.
Jag har tagit hand om Miss Moo sedan hon var ca 4 veckor gammal. Inte varje dag, men två tre dagar i veckan i fem år, snart. Jag lärde känna henne en månad innan hon föddes, egenteligen, fast hon tror mig inte när jag säger det. Hon tycker inte det funkar så, men det gör det.
Så. Denna lilla varelse har jag lärt känna och kommit att tycka väldigt, väldigt mycket om. Och jag vet itne vad jag kommer göra när jag återvänder till Sverige.
Idag sa hon att hon vet var Sverige ligger, för nu har de en karta i sitt badrum. Hon vet även var Club Med ligger, sa hon (Mexiko, de var där på semester). Jag blev glad när hon sa det och sa att när jag är i Sverige kommer jag skicka många brev till henne, för jag kommer sakna henne så mycket.
Då sa hon att hon älskar mig med hela sitt hjärta, hela hela hjärtat, och så la hon handen på bröstet. Och sen kramade hon min hand där vi gick.
Jag blev så rörd, för hon förstår ju inte hur mycket det betyder och ont det gör att veta att man kanske inte kommer träffa henne på flera år. Nu kommer det säkert inte bli så om jag får bestämma, men ändå. Min lilla bästa kompis. Inte konstigt jag tycker så mycket om henne.

Det där med att återkomma till Sverige är ett känsligt ämne för mig just nu. Jag vill ju helst stanna här, så medan jag förstår att det finns de som saknar mig och vill att jag ska komma ser jag det lite som ett nederlag om jag måste åka tillbaka. Jag tycker om att vara här. Jo, ekonomiskt jobbigt och mycket slit och kanske lite ensamt, men jag tycker om att vara här. Just nu tänker jag att detta är kanske sista gången det och det händer, att man ser juldekorationerna i World Financial Center (som redan är borta) och detta blir kanske sista våren med körsbärsblommor osv, och det är inte kul alls.

Så jag ber er att tänka lite på det när ni pratar med mig, för ibland känns det som ett misslyckande att inte kunna stanna. Jag vet ju att det inte är det och att jag nått mitt mål med att avsluta min utbilding osv, men ändå.

Missförstå nu inte och säg att jag inte vill att ni ska säga något eller vara glada om jag nu kommer, jag säger bara att detta är orsaken till att jag inte hoppar jämfota varje gång jag tänker på det.

Nu blev det sent, glömde ju lägga upp detta innan jag tog hand om andra grejer.

Go'natt!