Jag lovade ju att redovisa för vad som händer nu för tiden när jag skrev senast. Sedan bliv det som det brukar, det där med att livet kom emellan. Men, det är ju positivt eftersom jag tycker att jag spenderar lite för mycket tid vid datorn ibland.
Sedan jag avslutade mina studier i slutet av December (sista tentan här hålls vanligtvis den 23 december, vilket är anledningen till att jag några gånger kommit hem dagen efter eller några dagar efter jul, något som ändrades till efter jul då Axelsonska familjen inte tyckte det var jättekul att åka och hämta på Kastrup kl 07.00 dagen efter julafton... varför kan jag inte förstå, det var ju bara jag och tomten där uppe och flög och alla tyckte så synd om mig på flygplatsen att jag fick gratis kaffe och snacks, så mig gjorde det ju inget!) Men, skämt och sido, sista dagen på terminen är den 23 december, fast jag var inte riktigt klar då eftersom det fanns ett prov kvar att göra. Det hade inget med några av de kurser jag tog att göra, utan var ett av många krav som skolan har för sina sudenter. Exempel på detta är att även literatur studenter måste ta biologi och kemi kurser för att få sin examen, samt musik, sociologi, psykologi osv. Det prov jag hade kvar att ta var i Excell, och när jag tog det i början av december klarade jag inte det. Så, julen spenderades med dataproblem, några panik attacker och slutligen ett prov där jag fick slutresultat 96/100, dvs godkänt. Den 16 januari, då jag inte hört av skolan om något problem med min examen, var den dag jag officielt klar.
Det är lite rörigt det där med datum när det gäller Baruchs examens datum. Sista tentan var 23 december, sista proved 9 december, sista dagen för att rätta till eventuella problem 16 januari. Den 1 april fick jag mitt diplom (trodde det var halvt på skämt först, jag vet, jättekul aprilskämt) men det är inte förrän den 27 maj vi har den officellla cermonin på Madson Square Garden. Vad som häner då vet jag inte riktigt, men det är då vi kommer stå där allihop som nu avslutat våra studier under hösten, med våra kappor och hattar på. Jag har beställt min kappa och min hatt, men om jag kommer gå på cermonin vet jag inte eftersom det nog inte är så kul att gå dit själv. Jag får se om jag har någon kompis som vill komma, men någon familj kommer nog inte finnas närvarande.
Under hösten ansökte jag om något som heter OPT, Optional Practical Training. Det betyder att man får ett arbetstillstånd som gäller under ett års tid, och man får jobba med vad man vill så länge det är något som är relevant till det eller de huvudämnen man studerat. Eftersom mina huvudämnen var Engelska och Historia är det lite krångligt att hitta ett jobb, men jag letar och ansöker även om arbetspraktiks platser. Problemet med det sistnämnda är att man inte får betalt, och det blir klurigt att leva utan inkomst. För att få saker att gå runt jobbar jag fortfarande som barnvakt. Det större problemet är att man får vara utan jobb i höst 90 dagar innan man brutit mot reglerna i samband med arbetstillståndet, och jag är precis på 60 dagar utan jobb just nu. Lite stressigt, och dem jag pratat med om arbetspraktiks plats verkar lite veliga och det händer inget. Jag har skickat så många email och ansökningar om jobb att jag blivit vimmelkantig, och jag vet inte hur mycket längre jag tycker det är värt att jobba utan att riktigt tjäna några pengar eller komma någonstans.
Dem jag sitter barnvakt för verkar inte tro att jag vill göra något annat. De tar för givet att det är detta jag satsar på, vilket för mig lite irriterad eftersom jag inte gått så pass många år på universitet och dragit på mig sådana summor i studielån för att .... sitta barnvakt. En mamma sa idag att hon förstår att jag inte vill jobba med barn utan att det var något tillfälligt för att få extra inkomst under studietiden, men att hon ändå tycker att jag ska försöka göra något som har med spädbarn eller barn under ett att göra. Varför? Hon tycker att jag har en specielt sätt att bemöta dem och de tycker alltid så mycket om mig. Vilket iofs är sant, men jag tvivlar på att det finns något där man kan kombinera literatur eller historia (eller psykologi som jag funderar på att läsa vidare i) som är anpassat till barn 10 månader eller yngre. Visst är det kul med små barn men... tja. Kanske inte det jag ser mig själv spendera mycket tid på om det inte är så att det är mina egna barn, och några sådana planer finns inte just nu.
Det är pågrund av ovanstående som humöret går lite upp och ner. Det är helt ok när man hör av företag eller andra som är interesserade men när man inte hör något och vet att klockan tickar är det inte lätt att inte få lite panikrelaterade tanktar.
Idag pratade jag med en man som har en liten (väldigt liten) lokaltidning för Battery Park City och jag ska träffa honom på onsdag för att prata om vad han behöver och vad jag kan erbjuda. Det är obetalt, men om det är något som är relaterat till det jag kan tänka mig att göra längre fram så kan det ju vara ok för att få erfarenhet och lära sig lite mer. Han verkar väldigt förbryllad över OPT så jag ska försöka hitta något att skriva ut så att han kanske kan få grepp om det hela. Vi får se hur det går.
Jag har även planerat att gå till det svenska konsulatet, men det har blivit framskjutet ett tag nu. Imorgon skulle vara dagen då jag äntligen kunde gå dit utan förkylnings problem eller andra saker som kom emellan, men så ringde den familjen jag jobbar för imorgon och frågade om jag verkligen inte kunde komma förrän kl 12, så jag sa ok, vi ses 11. Så, nu har det blivit framskjutet igen, till nästa vecka. Planerna nu är att jag skriver ut min CV ikväll, på svenska och engelsk, tillsammans med ett brev som introducerar mig och vad jag gjort de senaste åren och frågar om det har några möjligheter. Enligt hemsidan har de 23 personer som arbetar för dem, och de erbjuder svenska studenter arbetspraktik (som enligt dem är väldigt svårt att få och eftersom jag inte studerar längre eller är i Sverige så kan jag inte söka det). Sedan, efter att ha skickat CV och brev, går jag dit på Tisdag ser vad de säger då.
Så, det är det som händer här nu, förutom jobb vilket innebär lekplatser och annat kul.
Idag gick jag och tränade igen, något som kändes skönt när jag väl kom dit. Jag brukar undvika måndag på gymmet efersom det blir så trångt med alla som kommer efter helgen, men de senaste veckorna har det varit hur mycket folk som helst eftersom de hade "rea." Det är ett billigt men bra gym, ca 85kr/månaden (beroende på dollarkursen) och runt början av april hade de erbjudande om att bli medlem för en dollar. Rich tycket det var komiskt eftersom det inte kostade oss något att bli medlemmar utan vi betalar bara våra 85kr, plus 250 kr i årsavgift (dvs det var ju inte bättre erbjudande, men jag antar att en dollar låter billigt när man inte vet att det brukade vara gratis). Gymmet har en hel del lokaler i förorterna men jag tror inte de finns inne på Manhattan. Det jag går till ligger ungefär två kvarter från min lägenhet, och det tar lite mindre än tre minuter att gå dit. Helt perfekt.
Jag fick en spurt att gå idag. Jag hade ju planerat att göra det men kom på det där med måndags trängsel så jag tvivlade lite. Men imorse när jag kom till jobbet sa Jo att hon tyckte min jacka var så snygg (den svarta jag köpte) och när jag tog av den sa hon att man verkligen kunde se hur mycket jag gått ner (och hon ser mig några gånger i veckan, så hon behöver ju inte säga något om hon nu inte tycker det). När hon kom och lämnade Evie (3 månader) på lekplatsen dit jag tagit Madeleine och två kompisar till henne, sa Jo "Sophie, du är så söt!" Jag är inte riktigt van vid att folk säger det (förutom mamma, men vem tror sin mamma när de säger att man är söt??). Så med så mång komplimanger på en dag fick jag en lite extra kick i baken och tog mig till gymmet.
Väl där kändes det bara skönt och jag var inte alls så efter som jag befarade att jag skulle vara efter att inte ha varit där på en vecka. Jag har ju cyklat lite här hemma (motions cykel) men det blir annorlunda på gymmet, särskilt med styrketräningen. Det var en kille som hjälpte mig leta efter ett grepp/handtag till en maskin och sedan ville hjälpa lite till, men jag sa tack, jag klarar det nog själv nu. När jag sedan gjorde en annan övning var det en kille som gick förbi och sa "Hej!"... men jag vet inte alls vem han var. Jag har ju sett honom innan men aldrig pratat med honom, men jag märker också om det är någon man inte ser på ett tag så jag antar att han märkt att jag var borta ett tag. Det var iaf kul att känna sig lite välkommen tillbaka, även om det bara var av personer man ser i förbigående i vanliga fall. Jag är inte riktigt social när jag tränar, jag tycker om att gå dit, få det gjort, och gå hem. Att stå och prata verkar inte riktigt vara det man går dit för, plus att man tränar bättre om man håller igång och inte står still en massa.
Nu blev det ett långt inlägg. Det är dags att sova nu så det är nog dit jag ska dra mig. Någon gång snart ska jag komma på ett bättre avslut, men jag brukar oftast skriva innan jag lägger mig så det kan ju vara därför.
Godnatt!
